MARCO RÄDDADE SITT LIVSVERK UNDAN LÅGORNA

Marco Hassoldt stöder sig på sin käpp och sin hustru när han går genom den brända skogen.
Med sina händer kämpade han mot både elden och myndigheterna.
Han är trött, men lycklig. Han lyckades rädda sitt livsverk undan lågorna.

Text: Katarina Norrgrann  Foto: Andreas Bardell

olländaren Marco Hassoldt kom till Sverige som fisketurist 2007. Han hamnade i Ängra av en slump, blev omedelbart förälskad i platsen och såg att campingen var till salu.

Ett halvår senare hade han sålt sin camping i Holland och köpt anläggningen i Ängra. I dag kommer turisterna hit för att fiska, jaga och se vilda djur, 80 procent är holländare och belgare.

– Alla som kommer till Sverige måste ju se en älg, den är skogens konung, Men det är björnen som är den stora magneten, säger han.

Lördagen den 14 juli såg Marco Hassoldt när det började brinna i skogen.

Han hade lagt ut slaktavfall på sin åtelplats i skogen, för att locka fram björnen så att turisterna i gömslet skulle få chansen att se den magnifika naturupplevelse de betalat för.

– Jag hade lagt ut åteln på stranden och satt i båten på väg tillbaka. Då kom ett ösregn, båten fylldes med vatten och jag skyndade mig för att inte sitta ute på sjön när det åskade. Precis då jag kom i land smällde det så in i helsike, säger han.

En halvtimme senare såg han en vit rökpelare över Ängra.

– Jag tänkte att det är inte bra, det brinner i Ängra, det brinner hemma, säger Marco Hassoldt.

Han kom inte fram till SOS-alarm. Men när han kom hem var brandkåren redan där.

– Jag hjälpte brandmännen att hitta vägen till brandplatsen. Vi körde tills vi var 500 meter från branden, då gick det inte att köra längre. Det brann med öppna lågor, det var första gången jag såg skog brinna.

Marco Hassoldt hämtade sin sexhjuling och hjälpte brandkåren att bära slang. En och en halv timme efter nedslaget brann det på ett område som var 400 gånger 500 meter stort.

– Det gick så snabbt. Vi hörde på radion att det brann på två ställen. Då tänkte vi att det här är kanske större än vi tror. Och det var det ju, säger han.

Vid halv tio på kvällen återgick Marco Hassoldt till sitt.

– Jag tänkte att det är inte mitt yrke det här, jag har gjort vad jag kan nu, brandkåren klarar sig. Jag körde ut mina gäster på älgsafari. När vi kom hem såg vi att det fortfarande brann.

Efter en orolig natt vaknade han, såg röken och förstod att branden hade spridit sig.

– Från det ögonblicket på söndag morgon, då var det en krigszon här. Då handlade det bara om att överleva. Branden kröp i sicksack genom skogen här bakom, den kom allt närmare.

å måndag eftermiddag evakuerade de campingen.
– Vi fick åka härifrån med alla gäster. Vi hamnade i Kårböle, jag och min fru i en kompis hus, gästerna fick plats på idrottsplanen. Det var tre husbilar och två tält, 15 personer ungefär.

På tisdag morgon vaknade Marco Hassoldt tidigt och kände att han måste tillbaka, han måste se hur det gick med hans camping. Men vägen var avspärrad och han tvingades vända.

Då beslöt han sig för att ta sig tillbaka ändå.

Tillsammans med sin praktikant Jorg Zanen och en gäst från campingen smög de runt polisavspärrningen och tog sig längs småvägar genom skogen fram till campingplatsen.

– När vi såg hur det såg ut inne i skogen, då vaknade vi till på en sekund och insåg allvaret. Det brann för fullt längs vägen, det var bara att gasa på och ta sig genom röken. Vi trodde att det här var nerbrunnet. Men då vi kom fram såg vi att allt stod kvar.

Men platsen var övergiven.

– Det fanns inte en människa här, inte en enda brandman. De hade av någon anledning lämnat en tank här, men pumpen gick inte, det var inget tryck i slangarna. Vi satte igång hela systemet, tankade pumpen och fick igång den och började släcka. Då brann det 70 meter bakom huset.

– Min upplevelse var att räddningstjänsten hade gett upp det här, att de tänkte låta det brinna ner. Det kändes otäckt att det bara var vi här, jag och två killar i 20-årsåldern. Man man lär sig snabbt då man måste och vi klarade oss ganska bra.

De konstruerade en egen släckningsbil genom att sätta en 1 000-literstank på sexhjulingen.

– Vi körde runt med den och höll på med fyra hinkar. Ibland skrattade vi åt alltihop och kallade oss själva ”Ängra brandförsvar”. Vi höll på dygnet runt. Ibland låg vi ner, men vi sov inte.

När de kände att situationen gick dem ur händerna kallade de på hjälp. Vid två tillfällen kom brandkår och helikoptrar till platsen.

Marco Hassoldt beskriver hur han var övertygad om att deras kamp var förgäves, hur tröttheten ibland fick honom att ge upp och tänka ”låt det brinna ner”.

– Jag hade aldrig klarat mig utan killarna. De är 20 och jag är 53, de orkade när jag inte orkade. De är mina vänner för livet efter det här. Och de har gratis semesterställe så länge de lever.

– Efter fem dagar kunde vi se att det inte fanns mycket kvar som kunde brinna här runt oss. Vi höll koll på röken, sov i skift och körde runt hela tiden.

En frivillig brandman från Belgien, som tidigare hade bott på campingen, hörde av sig och erbjöd sin hjälp.

– ”Kom hit”, sa jag. Och han kom med två kollegor. De körde 200 mil med egen utrustning, egen slang och allt, för att hjälpa oss. Först blev de inte insläppta genom avspärrningen, men till slut fick de komma hit. Då hade grabbarna och jag kört i 20 timmar utan att sova och var helt slut.

När de italienska vattenbombningsplanen kom vände allt för Marco Hassoldt.

– Jag stod här på gården och såg den gula ängeln, då började jag gråta, då kände jag att nu kommer räddningen.

– Jag har inte varit med om andra världskriget, men min pappa brukade berätta om hur det kändes när kanadensarna kom och befriade Holland från nazisterna. Nu förstår jag hur pappa måste ha känt då: ”nu kommer räddningen”. Det är en väldigt bra känsla.

Tredje dagen efter belgarnas ankomst upplevde Marco Hassoldt att faran var över, att hans camping var räddad.

– Vi satt och åt frukost. Då kom en polisbil med två poliser och sa att vi måste härifrån. Jag sa: ”Nej, vi ska ingenstans. Vi har varit här hela tiden och räddat anläggningen, grannens hus och den andra grannens stuga och det brinner ingenstans nu, vi stannar. Det krävs mer än två poliser för att få mig härifrån.”

Då kom fyra poliser till.

– Vi fick till klockan två på oss att packa och åka, annars skulle de gripa oss. Jag upplevde det som ett maktmissbruk. Vi var inte utbildade brandmän, sa de. De utbildade brandmännen som skulle sköta det, det var en tjej som låg i solen och två killar som stod och fiskade. ”Ska jag lämna min anläggning till de där, är ni galna?”, sa jag.

Men till slut fick han ge sig.

– Det kändes som om faran var över, det kändes som att det var onödigt att evakuera men det kändes inte som att campingen var hotad längre. Annars hade jag vägrat, annars hade de fått gripa mig för att få mig härifrån.

Marco Hassoldt och hans fru fick bo hos vänner i Färila. Men trots att han var utmattad hade han inte ro att bara ”sitta och titta vid något picknickbord” när det fortfarande brann i skogen.

Han anmälde sig till en grupp frivilliga som jobbade med eftersläckning vid Ängraån, tre kilometer från campingen.

– Vi fick ont om slang och då erbjöd jag mig att åka hit och hämta, så att jag på samma gång kunde hämta grejor och se efter hönsen. Jag var väldigt trött, jag borde inte ha åkt. Jag lånade en fyrhjuling, jag har kört massor med fyrhjuling i mina dagar, men den var inte min och jag var inte mig själv.

När han skulle köra förbi en stor sten började slangarna glida och han tappade kontrollen. Fyrhjulingen välte och han klämde benet mellan fordonet och stenen.

– Jag kände att benet gick av, men jag var chockad, jag tänkte inte klart. Jag försökte köra därifrån och lyckades lyfta hjulingen, men jag fick inte igång den.

Då råkade en grupp danska brandmän komma förbi. De tog hand om honom och ringde efter ambulans.

– Sedan var det klart för mig. Det brutna benet var den sista varningen att jag måste ge upp och vila. Jag skulle inte ha gått tillbaka till skogen, jag var för trött.

Marco Hassoldt stöder sig på en käpp när han går runt i den brända skogen vid sitt livsverk. Benet har läkt bra och han är lycklig och lättad att allt gick bra till slut.

– Den här platsen betyder allt för mig faktiskt. Det här är mitt liv.

Rösten stockar sig, hans ögon fylls av tårar, han är tyst en lång stund innan han fortsätter sin berättelse: hur hans dotter har växt upp här, hur han och hans exfru bestämde sig för att gå skilda vägar, hur han hittade sin ungdomskärlek Aafke på Facebook.

– Hon var min första kärlek för 35 år sedan och jag var hennes. Vi har levt våra liv och så hittade vi varandra igen för fyra år sedan. Det är som att det var bestämt på förhand. Vi gifte oss i fjol. Nu är det komplett. Ängra är som det ska vara, säger Marco Hassoldt.

randen innebär ett stort ekonomiskt bakslag för paret, men de hoppas få tillbaka en del på försäkringen. Och de är inte rädda för hårt arbete. Campingen ska leva vidare.

– Det är klart att jag är rädd för att det ska brinna igen. Men jag känner mig förberedd nu faktiskt. Jag vet vad jag ska göra och var jag ska börja om det händer igen. Men det räcker att ha varit med om det här en gång i livet.

Han tycker att Skandinavien borde ha egna brandflygplan ”så det inte behöver bli en politisk diskussion varje gång”.

Och han hoppas att myndigheterna ska ta tillvara lokala krafter bättre.

–Lokalkännedom är enligt mig oerhört viktigt när sådant här händer. Jag vill inte säga att en brandman från till exempel Malmö eller Göteborg inte är en bra brandman, men om man är van att släcka bränder i lägenheter och hamnar här i skogen, då är man vilsen.

– Det finns människor som kan skogen här, ta med oss. Se till att vi kan kommunicera, ge oss komradio. Vi kan hjälpa till med mycket, se oss inte bara som ”vanliga människor” som står i vägen och inte har någon brandutbildning. Eller ge oss en utbildning, säger Marco Hassoldt.

Räddningsledaren: ”Vi gjorde det vi kände var bäst”

Robert Strid var räddningsledare för insatsen i Ljusdals kommun.

– I det här specifika fallet vet jag inte exakt hur det gick till, men jag rekommenderar ingen att åka tillbaka in i avspärrat området. Jag förstå att man tycker att vi från räddningstjänsten gör fel prioriteringar ibland. Men vi spärrar inte av för att ställa till problem för någon enskild medborgare, vi spärrar av för att vi gör bedömningen att området är farligt för folk som inte är utbildade eller har rätt utrustning och kan sätta sig i säkerhet vid behov.

Marco Hassoldt är övertygad om att hans anläggning hade brunnit ner om han inte hade varit där själv och hållit koll och släckt. Vad säger du om det?
– Vi var ju där och sedan lämnade vi. Vi gjorde hela tiden prioriteringar, framför allt från luften där man har bra överblick över branden och hur vinden påverkar brandspridningen. Vi disponerade stora resurser som vi flyttade runt dynamiskt på hela brandområdet, och min tro är att campingen inte hade brunnit upp. Vi hade flyttat dit resurser om vi sett att det varit mera hotad. Men det är omöjligt för mig att säga hur det hade gått, det blir bara spekulationer.

Marco Hassoldt anser att det är maktmissbruk att de blev tvingade därifrån när området enligt hans uppfattning inte längre var farligt. Vad säger du om det?
– Det är är olyckligt om man uppfattar det så. Vi spärrar av och utrymmer enligt den kunskap vi har, om det uppfattas som maktmissbruk och att man blir bortförd mot sin vilja får det stå för honom. Vi gjorde det vi kände var det bästa i det läget för att skydda de drabbade.