Fallande träd, stenar vassa som knivar och dolda glödgropar.
Den brända skogen är livsfarlig att gå in i och stängd för allmänheten.
Men Aftonbladet fick komma in bakom avspärrningarna.
Här är de exklusiva bilderna inifrån den förbjudna skogen.
Text: Katarina Norrgrann Foto: Andreas Bardell
LJUSDAL Anders Johansson tar med oss in i det förbjudna området.
Han är jakt- och klövviltsansvarig på Sveaskog och känner skogen utan och innan. Han vet var det är tryggt att gå och vilka områden man ska undvika.
– Om man inte känner till markerna ska man absolut inte röra sig här, det är livsfarligt. Folk respekterar förbudet som tur är, jag har inte stött på några obehöriga i skogen.
Den största faran är att träden kan falla omkull, tyst och utan förvarning. Även om det ser friskt och stadigt ut kan rötterna vara avbrända.
– Många av träden har redan ramlat, det har blåst rejält. En ordentlig höststorm och snön i vinter kommer att ta de sista, säger Anders Johansson.
De större skogsvägarna i brandområdet är redan trädsäkrade, alla träd som bedöms kunna falla har tagits ner. Men inne i skogen är det fortfarande farligt.
Hotet kommer inte bara uppifrån. Att kliva fel kan vara ödesdigert.
Stenar som spruckit i hettan kan vara så vassa att de skär igenom både skor och stövlar.
Flera meter djupa glödgropar kan dölja sig under en tunn markyta. Att kliva ner i en sådan kan vara det sista du gör.
Det första som slår dig när du kommer in i den brända skogen är att det inte luktar bränt. En svag branddoft kan anas på vissa ställen men annars är skogen påfallande luktfri. Det doftar inte skog, det luktar – ingenting.
Det andra som slår dig är att branden har slagit oerhört ojämnt. Ett område kan vara helt svartbränt med bara aska och förkolnade stammar. Skogen alldeles intill kan stå grön och frodig, precis som om ingenting har hänt.
– Det beror till en del på släckningsinsatsen, men mest på naturen själv. Hur torrt det har varit, hur snabbt det har brunnit och hur vinden har legat, säger Anders Johansson.
En vanlig sommar är det tre–fyra brandtillbud i skogarna här, oftast på grund av att folk slarvar med elden. Ett normalt år brukar under en hektar brinna.
I somras var det som bekant annorlunda.
– Det var så ofantligt torrt, dikena var snustorra, skogen var som en krutdurk. Därför gick det väldigt fort på vissa ställen, säger Anders Johansson.
Den 14 juli tände blixtnedslag två bränder med bara tolv minuters mellanrum, en i Ängra och en på Nötberget.
Den 16 juli började det brinna på andra sidan Ljusnan. Här vet man inte vad som antände skogen. Det kan ha varit ett blixtnedslag här också. Eller så kan elden ha hoppat över älven.
Brandområdet i Ljusdals kommun är 9 500 hektar stort och 134 skogsägare är berörda. Sveaskog äger 2 800 hektar skog i brandområdet.
Hur mycket som verkligen brunnit vet man inte än. Skogen har fläckvis klarat sig mer eller mindre oskadd. Branden nådde heller aldrig ytterkanterna på brandområdet.
– Åskan tände och åskan släckte, säger Anders Johansson.
Natten när det regnade 80 millimeter fick man slutligen bukt med bränderna.
Anders Johansson jobbade i stort sett dygnet runt med släckningen i två veckor. ”Det gick i ett med tre–fyra timmars sömn varje natt”.
D
en 9 augusti avslutades räddningsinsatsen och ansvaret lämnades över till markägarna. Nu sköter de efterbevakningen. Anders Johansson är samordnare för eftersläckningen.
Skogen bevakas från flygplan varje eftermiddag.
– De larmar om de ser rökpelare. Senast i går fick vi rycka ut och eftersläcka. De var där inom en timme och höll på i ett par timmar tills de hade släckt allt ordentligt. Den här bevakningen kommer att fortsätta åtminstone tills snön kommer, säger Anders Johansson.
Skogen är förbjuden mark tills man bedömer att det inte är farligt längre, kanske till våren.
Det vilar en höstkänsla över skogen med alla gula träd. Men det är inte höstlöv som sitter kvar på träden och täcker marken, det är gulnade barr.
– Barren har torkat sönder när det har brunnit nere vid marken och brandförloppet inte har varit så snabbt. Om det har gått så fort att elden har kastat sig mellan trädtopparna har barren brunnit, då hade allt varit svart, säger Anders Johansson.
Många av de gulnade träden kan hämta sig och överleva. De helt svartbrända är precis så döda som de ser ut.
I skogen där vi rör oss är det ingen fara för glödgropar. Här är marken mager och det har vuxit mossa och lavar mellan tallarna. Nu har det tunna humuslagret brunnit upp, ända ner till mineraljorden. Ett lager av aska och kol ligger ovanpå sand och småsten.
– Men i marker med inslag av torv kan branden gå ett par meter ner. Det är då det blir farligt, säger Anders Johansson.
Djupt nere i torven kan glöden ligga kvar även under vintern och blossa upp till sommaren.
– De hade en brand uppåt Klövsjö som varade i sju år, säger Anders Johansson.
Runt 20 hus brann ned under skogsbranden. Det var jaktstugor och fritidshus, inga där människor bodde året om.
Takplåt, en vedspis och metallstommen till en madrass ligger i en glänta i Ängraskogen. För bara några veckor sedan var här ett gårdstun. Skärvor av en blommig tallrik och svartbrända bestick ligger på marken.
Skogen runtom är bränd. Ändå ser ser den fortfarande ut som en skog. Många av träden kommer att klara sig, växterna kommer att växa upp igen, livet återvänder. Men den lilla gården med hus och uthus är fullkomligt utplånad. Precis allt som kunde brinna har brunnit upp.
För skogsägarna är branden i många fall en katastrof, både ekonomiskt och känslomässigt.
– Det är sorgligt, allt har brunnit bort. Jag hoppas att de har försäkringar. Det är många generationers skogsvård som har gått åt. Normalt räknar man med att skogen ska växa i 80–100 år innan den avverkas. Nu är plötsligt allt på ruta ett, säger Anders Johansson.
Massabruken vill inte ha sot i sina processer, därför blir brandvirket energived eller sågtimmer.
– Jag tror inte att virkespriserna går ner till följd av skogsbränderna. Det stor efterfrågan på virke och processen blir fördröjd eftersom det brända virket är smutsigt och omständligare att hantera. Det är i många fall just den krångligare hanteringen som gör att det tappar i värde, det är inte så att virket i sig är sämre för att trädets yta har brunnit.
Tallar är brandtåliga, den tjocka skrovliga barken fungerar som ett pansar som skyddar trädets inre. Granar växer på fuktigare platser som inte är lika utsatta för skogsbränder. De är, med sin tunnare bark, betydligt känsligare.
Anders Johansson konstaterar att skogbränder är en ofrånkomlig del av skogsbruket, en naturlig process som vi som människor måste finna oss i och hantera.
– Årets brand i hela Sverige är en promille av vad som skulle brinna om naturen skötte sig själv, om inte människan kom och släckte. Normalt ska en procent av skogen brinna varje år. Nu har det brunnit 25 000 hektar i hela landet.
I Sverige finns drygt 23 miljoner hektar skogsmark. Om en procent brann skulle 230 000 hektar skog brinna – varje sommar.
– Det kommer att bli fler bränder. Det jag hoppas att vi har lärt oss är att bli bättre på att hantera dem på ett tidigt stadium. Och jag hoppas att vi har insett att den lokala kompetensen är viktig. Allt finns inte på kartan, en del måste bygga på lokalkännedom, hur man lättast når vatten till exempel. Det finns lokala brandmän, det finns deltidsbrandmän som jagar på fritiden och känner skogen, gamla ärrade gubbar som sett flera bränder. Myndigheterna måste lyssna på dem, säger Anders Johansson.
